Hittade en riktigt läsvärd debattartikel HÄR som jag fullt ut håller med om. Tycker att det ska bli ändring på detta, nu tack!
SKOLAN Jag har gått i skolan i snart tolv år, men ingen frågar mig om vad den svenska skolan behöver. På tv, i tidningar och i andra medier syns i stället kostymnissar och politiker. Men jag ser en miljö med stök, stress och byråkratins slavar. En miljö där jag inte längre är en individ, utan en robot i Skolverkets dröm om ett väloljat maskineri. Min årskurs var försökskaniner för Alliansens Gy11 och det nya systemet fungerar inte, skriver Olivia Näslund, gymnasieelev.
Jag är inte längre en individ. Jag är uppbyggd av förmågor, centrala innehåll och kunskapskrav. Jag är en matris. Hela min skolgång kan placeras in i små rutor. Allt jag någonsin presterat. Och jag blir konstant bedömd – konstant bedömd i ett samhälle där vi bara ser perfektionen, med siktet inställt på att nå det ouppnåeliga. Och jag vägrar ha det så längre. Jag vill synas, jag vill höras, och jag vill först och främst ha en förändring.
Efter snart tolv år i skolan tycker jag mig ha en ganska tydlig bild av hur det är att utbildas i Sverige. I ett land med så stora förutsättningar, men där allt har gått så snett.
Den senaste tidens debatter kring Pisa-undersökningen har visat på den grova skevhet som finns inom det svenska skolväsendet, där för stora klasser, utarbetade lärare och stressade elever bara är toppen av isberget. I det här skolsystemet har jag spenderat två tredjedelar av mitt liv, och vid 18 års ålder har jag fått nog. Det ska inte vara så här.
Det ska inte vara så att mina lärare sitter från sju på morgonen till sju på kvällen begravda i administrativt arbete som ändå inte kommer till någon nytta. De sliter med matriser och förmågor som ingen ändå förstår sig på eller ens ids läsa.
Det ska inte vara så att jag och mina skolkamrater inte längre känner att vi lär oss något. Vi ska inte känna ångest av att gå till skolan på morgonen, för när slutade det vara roligt att lära sig saker, insupa kunskap?
Jo, det slutade när Alliansen införde Gy11. Jag kommer från den nya gymnasieskolans första kull, försökskaninerna som vi brukar kalla oss själva. På oss testades någon nytt, som råttor i ett labb genomförde Skolverket test på test, utan att utvärdera det egentliga resultatet. För på de snart tre år Gy11 varit i gång har jag aldrig någonsin fått frågan vad jag tycker om det.
Jag har inget att säga till om, det känns inte längre som att jag betyder något, som om mitt välmående spelar roll. Jag är inte längre en individ. På mig utförs byråkratiska experiment med förödande konsekvenser, konsekvenser som påverkar min skolgång, mitt lärande. Jag är en labbråtta i en bur, en bur som är det svenska skolsystemet.
Jag är dessutom osynlig. På tv, i tidningar och i andra medier är det inte jag som syns, inte jag som får komma till tals. Det är kostymnissar och politiker, människor som inte satt sin fot i en skola under de senaste 20 åren annat än på föräldramöten och utvecklingssamtal. Men kom hit så ska ni få se, kom och spendera en dag i mina skor, fyll i 30 matriser eller rätta en klassuppsättning nationella prov. Endast då har ni de erfarenheter som krävs för att faktiskt ha en röst i den här debatten.
Det enda ni vet om den nya gymnasieskolan har ni läst i Skolverkets rapporter eller i tidningen, kanske har ni läst något på Twitter eller Facebook, men det speglar inte verkligheten, fråga bara mig så ska ni få höra.
Jag ska berätta om så stora klasser att läraren inte räcker till att ens fylla hälften av sin funktion. Jag ska berätta om mina klasskompisar som gett upp, klasskompisar som i högstadiet hade enormt fina betyg, men som nu knapp når upp till godkänt för att de inte ser poängen i att försöka. De ser inte varför de ska lägga ner tid och kraft på något som ändå är helt ouppnåeligt. Som våra lärare inte ens ser poängen med. De vill inte bli placerade i ett rutnät, de vill inte vara en matris, och det vill inte jag heller. Men jag vill inte heller ge upp.
Jag vill tro att det finns en lösning, att Sverige kan vända det här. Men det kommer bara ske om rätt människor kommer till tals. Det kommer bara ske om elever och lärare får en röst, om vi tillåts höras i en debatt överfylld av politiker som tro sig veta hur verkligheten ser ut.
För jag lovar att ni skulle överraskas av den misär som dagens skolsystem bidragit till. Om ni bara släppte labbråttan fri, lät henne vara synlig och såg henne som en individ så skulle skulden inte kunna läggas på något annat än skolsystemet.
Inte på dåliga lärare, lågutbildade föräldrar eller tidigare regeringar. Vi skulle för en gång skull se de riktiga problemen; för stora klasser, fokus på betygen i stället för kunskapsinhämtningen, och en lärarkår som förvandlats till Skolverkets privata administratörer. En miljö med stök, stress och byråkratins slavar. En miljö där jag är en robot i Skolverkets dröm om ett väloljat maskineri.
